Denna uppsats analyserar verksamhetskriteriet i den svenska regleringen av intern upphandling enligt 3 kap. 11-16 §§ LOU, särskilt i ljuset av artikel 12.1 b i upphandlingsdirektivet. Fokus ligger på dels den potentiella felimplementeringen av kriteriet i svensk rätt, dels hur svenska domstolar har tolkat och tillämpat verksamhetskriteriet i rättspraxis. En central frågeställning är huruvida det är förenligt med unionsrätten att, såsom svensk rätt gör, pröva kriteriet utifrån den upphandlande enhetens verksamhet i stället för den säljande enhetens, enligt 3 kap. 14-15 §§ LOU.Uppsatsen visar att svensk lagtext inte fullt ut återspeglar direktivets krav, vilket riskerar att leda till rättsosäkerhet, ogiltiga upphandlingar och skadeståndsansvar för staten. Vidare behandlas den oklarhet som råder kring användningen av kvalitativa omständigheter vid bedömningen av om verksamhetskriteriet är uppfyllt. Genom en analys av centrala rättsfall, illustreras både bristerna i nuvarande rättstillämpning och behovet av rättslig vägledning från högsta instans. Uppsatsen argumenterar för att lagstiftaren bör överväga en ändring av LOU för att säkerställa överensstämmelse med EU-rätten, samt att domstolar bör beakta verksamhetens funktion och syfte – inte enbart dess ekonomiska resultat – vid prövningen av verksamhetskriteriet.